Sen landslagsdebut – nu slåss Andersson om OS-plats

STOCKHOLM — Fram till 4 Nations Face-Off i Montreal och Boston hade Rasmus Andersson aldrig spelat i Tre Kronor.

Några månader senare hade han inte bara gjort sin landslagsdebut. Han hade dessutom fått vara lagkapten för Sverige under hemma-VM i Stockholm. Nu siktar Calgary Flames-backen mot Vinter-OS i Milano Cortina 2026.

– Det är väl en av de stora målsättningarna, att kunna ta en plats. Det gäller att jag kontrollerar det jag kan kontrollera. Mitt eget spel, min egen attityd och försöka göra en så bra start som möjligt. Visa att jag verkligen vill va med i en OS-trupp, säger Andersson till NHL.com/sv.

Trots att Rasmus Andersson hunnit bli 28 år och spelat ordinarie i Flames sedan 2018-19 hade skåningen och A-landslagets vägar aldrig korsats. Han hade gjort några turneringar med juniorlandslagen, men Tre Kronor var fortsatt bara en dröm.

Efter 4 Nations och VM verkar Andersson ha landslagsledningens fulla förtroende. När det svenska ishockeyförbundet och den Svenska Olympiska Kommittén (SOK) under onsdagen höll en informationsträff inför de kommande spelen i Milano och Cortina var Andersson en av spelarna på plats.

– Det var kul att träffa alla igen. Det är många man känner och många man inte känner. Det är det som är rätt så roligt med de här träffarna. Det är inte bara vi etablerade spelare som är med, det är många yngre som spelar i andra lag man aldrig har träffat. Man får lära känna alla och träffa staben igen, säger Andersson.

Andersson, som gjorde 31 poäng (11+20) på 81 matcher med Flames förra säsongen, var en av sju backar som plockades ut till 4 Nations Face-Off, turneringen där de bästa spelarna från Sverige, Finland, USA och Kanada fick möta varandra igen för första gången sedan World Cup 2016. Andersson spelade en match i turneringen – och fick till slut göra efterlängtad landslagsdebut.

– Först och främst. 4 Nations var ens egna lilla OS när man väl var där. Det var inte OS, men något liknande som man hade som målsättning inför säsongen, att man ville vara med i det laget. Jag blev uttagen och kände en enorm stolthet och glädje till det. Att få hänga med alla. Jag kände egentligen ingen, förutom de jag spelat med, för jag hade inte varit med i landslaget tidigare, säger Andersson.

När Flames säsong tog slut efter NHL:s grundserie tackade han ja till VM-spel. Att han där utsågs till lagkapten var det många som lyfte på ögonbrynen åt. Men Andersson tog uppgiften med bravur och var en av Sveriges bästa spelare i turneringen.

– Att få komma hem och spela VM på hemmaplan, i Globen (Avicii Arena), det är svårt att sätta finger på hur stort det verkligen var just då. Man ser tillbaka på det med stolthet och glädje, säger Andersson som hjälpte Sverige till brons.

Bara för att han själv tidigare inte fått chansen att skapa landslagsminnen betyder inte det att Tre Kronor inte betytt mycket för Rasmus Andersson. Under uppväxten kunde hans pappa Peter, som spelade ett OS och fyra VM under sin karriär, berätta och inspirera med historier från olika turneringar.

– Jag kommer ihåg att han kom hem från en VM-turnering med en massa klubbor och så. Tommy Salos och alla de här, de står fortfarande hemma hos oss. Det har jag minne av, att vi hämtade honom på tågstationen. Men jag minns inte att han har spelat ett VM.

Istället är det ett lite mer färskt landslagsminne som ligger främst i minnesbanken för Rasmus Andersson, precis som för flera av de sena nittiotalisterna är det Turin-OS 2006. Sverige vann guld efter seger med 3-2 i finalen mot Finland i finalen.

– Det är väl det minnet som vi alla i vår generation växte upp på. Det är där drömmen kom, att få spela i landslaget, i OS och få vinna något med Sverige.

Drömmen har till slut blivit sann för Rasmus Andersson, och med den svenska landslagsledningens nyfunna förtroende för honom är en plats i den svenska OS-truppen realistisk för Calgary Flames-backen.

– Det hade betytt jättemycket för mig. Det är det man drömt om hela sitt liv. Någonstans är man mitt emellan-generationen. iPhone kom väl när jag gick i sjuan, åttan och sedan kom sociala medier något år senare. Fram tills dess var det bara landslaget. Man hade inte samma tillgång till NHL som barnen har nu. Allting fram till dess var att man ville spela för Tre Kronor.